Gammla gammla visor (NärCon 2014 torsdag) av Yuri ”SwedenSpeedway” Vasquez Mäntylä

Pascal (Tangled) & Onix (Pokémon)

När han sog henne le på det sturkaste sättet någonsin, då han hörde hur hennes fnitterkrypte fram genom de glittrade tänderna och då han förstod att anledningen till att hon hade plötsligt tystnat var sättet hennes man stirrade på henne med sina okej-glansiga ögon var den gröna kameleonten på den korthåriga brunettens axel tvungen att accepterade det självklara.

Hon var fortfarande helsåld på den där snubben.

Pascal gav ut en gäspning, på ett sånt sätt bara kameleonter kan, och klättrade ner från Rapunsels axel tills han nådde fram till hennes finger och hoppade av till en fönsterkant.

Pascal hade inget emot att Rapunsel var glad, att dessa två var tillsammans. Hon och... den där vad han hette. Han hade typ två namn, ”Två-Namn”. Pascal log med 'ögonbrynen' sänkta.
Så fick han heta. ”Två-Namn”.

Pascal nickade till toma luften och klättrade ut ur önstret och ner på slottsväggen.

Han hade verkligen inget emot ”Två-Namn”. Han var bara lite småsur att ”Tvåis” var mer med Rapunsel än Pascal. Hon hade faktiskt – eller, hon var den enda person kvar som han verkligen kunde kalla 'familj'...

Hästen fick vara husdjur.

Kameleonten fortsatte ner slottsväggen. Förbi köksfönstret, förbi gästrummet och ner in i en spricka mellan slottsbyggnaden och marken.

Det tog några sekunder, men Pascals ögon vänjde sig med mörkret och han såg nu kart i sprickan han kröp i. Han log, gör han visste att detta var inte en sprick utan en gång.
En gammal gång som tog honom till en stor grotta med en liten sjö och flera andra vägar hit och dit.
Men det var inte viktigt, tyckte Pascal, för han var mest fokuserad på ett tomt fågelbo brevid sjön.

Hans pappa brukade ta hit honom som barn, då den röda fågeln med den gyllene näbben och tuppkammen med sina vita och gröna underfjädrar brukade sjunga visor och sånger om hans tid.

Pascals far hade berättat att fågen var ingen hök, ingen falk och inget vanligt utan en myket gammal fågel som HANS far hade tagit honom till.
'Han har en bruten vinge', hade Pascals farfar sagt till sin son och vår hjältes far.
'Han vill inte gå ut och få hjälp av människorna. Han väntar på en vän, en drake av sten'.

Fågeln brukade sjunga om stendraken till Pascal som hade alltid lyssnat med sina nyfikna ögon.
Hur han och stendraken hade sett många länder som människorna inte ens visste fanns.
Om deras vänner och fiender, djur som inte kunde finnas och sm gömde sig från människor.
En gång sjöng fågeln om hur resorna blev långsammare för åren.
Som vanligt flög fågeln och draken simmade men varje gång de gjorde det så fick draken ont i sitt steniga 'kött'.

”Vi tar en paus”, hade fågeln sagt. ”Vi stannat på den här ön tills du har läkt dig”.

Men draken hade bara skakat sitt klumpiga huvud. ”Se mer, me mer” sa hon och dök ner i vattnet.
”Jag stannar inte fören vi sett allt”.

Men en gång på en stormig natt ade fågeln, som vanligt kommit till deras destination först.
Det var grottan med sjön, som Pascal nu var i och låg i det gammla övergivna fågelboet.

Fågeln hade lågt just där, sen Pascals farfar var ett barn och väntat.

”Hon kommer aldrig.” hade Pascals fader viskat till sin son.

”Hon har dött i det farliga vattnet, men fågeln ville inte lyssna”.

Till slut hade dagen kommit då fågeln inte kunde vänta längre och dog.
Pascal hade sett när hans far hade begravit fågeln. De pratade som aldrig mer om det. Det var för hemskt.

Pascal sneglade på graven som låg där i hörnet på grottan.

”Jag önskar-' Tänkte Pascal. '-att jag hade träffat din vän, draken, som du alltid sjöng om'.

Då hände någt och en våg vatten hade träffat Pascal och puttat honom bort från kanten till sjön.

Hans ögon skakade för där, resandes ur vattnet, var en ormlik drake av sprickande sten. Hon stirrade på honom. ”On...ix?” frågade han, tröttsamt och med dyster ton...

Skriven 24 juli 2014