Sailor Mars Möter Unkown (SFM 13) av Stefan

Sailor Mars (Sailor Moon) & Unown (Pokémon)

Rei Hino, var återigen ute på en själsvardrning, ett evigt sökande, efter att rena sin kropp och sin själ. Ett måste för en framtida prästinna, då hon visste att sin farfar snart skulle dö.
Om hon inte finner sitt inre, kommer hon inte vara värdig att ta över. Så denna dag, hade hon vandra ut i en skog, långt från sin hemstad, för hon hade hört om grottor med mystiska egenskaper, som ger folk en känsla av pånyttfödelse. Hon fann grottorn efter ett par dagar och utan att tveka, gick hon in.

I mörkret, endast med en ficklampa, gick hon djupare och djupare in, då hon ville finna en plats, där endast vattnet och mörkret fanns. Efter timmar av sökande, fann on en passande plats och slog sig ner. Hon släckte sin lampa och satte sig ner i lotsuställning och började meditera.
I mörkret, fanns endast ljudet av droppande vatten, som sakta formade om grottans struktur, Rei andades tyngre, transen kom närmare och närmare, då hon plötsligt hörde ett lågt.. kvittrande.
Ett ljud som inte hörde hemma i dessa ensliga grottor. Hon sköt detta i sitt sinne åt sidan, det var nog bara hennes sömniga sinne som spelade henne ett spratt. Timmar passerade, utan att något mer hördes och Rei föll sakta in i en djup sömn. Ett högt kvitter väckte henne med ett ryck. Hon var inte ensam, det fanns något mer i grottan…och det kom närmare och närmare.

Där borta… ett svagt ljus.. mer kvitter, fler kvitter? Var detta ting inte ensamt? Vad kan bo i dessa grottor oändliga mörker? Hon spände sina sinnen och greppade ficklampan… Där borta!
Med ett ryck riktade hon lampan och tände den… Vad är det där? En udda form, som liknar en musik not, nej.. flera noter, fast deras form var fel… deras snurrande och surrande, blev plötsligt mer intensivt och de anföll henne. Innan hon ens hade tagit en försvars ställning, hade de omslutit henne.
Kläderna var borta, hon hölls fast av en osynlig kraft och hon svävade nu, bort i mörkret med detta ting. Ett start ljus.. och grottan var borta och hon befann sig nu i en udda värld av felaktiga former och ljud. Saker som inte borde finnas såg på henne, studerade henne… trånade efter henne.

Rei försökte skrika, men innan ett ljud kommit ut, hade en av formerna tryck in sin ända i hennes mun och hon kände hur den pressade sig ner i hennes hals med en sakta, men bestämd rytm. Hon ryckte till, men hon kunde inte kämpa emot, då hon kände hur hennes ben särades och hur sina blygdläppar öppnades av sig själva. Hon kände sig blottade, sårbar, en känsla som hon hatade, men hon kunde inget göra. Något började mjukt dra i blygdläpparna, som ett litet barn som leker med en ny leksak, osäkert och försiktigt. Som det inte visste vad de skulle göra med detta udda läppar.
Men andra av dessa ting visste mer och med en hård stöt kände hon hur sitt sköte blev penetrerat och hur hennes livmoder tog emot all kraft av stöten. Hon stönade och hennes ögon, rullade upp och visade bara vitan, när utan varning hennes anus blev spräckt av en grövre av dessa ting. Blodet, från hennes sargade anus, fungerade som glidmedel och tinget kunde pressa sig in längre och längre i hennes mest privata del. Hon försökte kämpa, men smärta och njutningen var för mycket för henne.
Hon ville bara att det skulle ta slut och försökte helt enkelt härda ut detta helvete. Men fler och fler av dessa ting började nu komma, smekandes hennes kropp, bitande och dragande i hennes bröstvårtor. Några av dem var väldigt intresserade av hennes svarta könshår. Deras nyfikenhet blev mer och mer våldsam, då hon kände att stora stycken av hår slets loss. Men hon försökte ignorera allt detta, gå in sig själv, skydda sig själv, med en mental sköld.

Munnen, skötet, anuset och hennes bröst, blev mer och mer sargade. Hennes tänder började sakta slitas ner, hennes vaginas vägar slets sönder och hon kände att hon förlorade kontrollen över sin egna blåsa. Urinet droppade ner på en av dessa ting, som började snabbt absorbera det.

Men detta kände hon inte längre, hon var trygg i sin mentala bunker. Trodde hon.
Men sakerna kom in där med, i hennes hjärna, i hennes sinnen och de var vildare än en säck med apor, höga på syra. De började skända hennes inre organ. Rei klarade det inte längre, paniken tog över, hon började kämpa, slita och dra, men inte hjälpte. Sakerna ägde nu varje del av henne, varje molekyl av hennes väsen var nu deras och de visste det. Hon öppnade ögonen, för att se att en enorm svärm av dessa ting, nu lekta med hennes nu slappa kropp. Hon kände inte längre sina ben, då hon förlorat 25% av sitt blod. Det blev svårare och svårare att andas, för tinget försökte ta sig ner från hennes mun, ner i hennes hals och sen stanna i magen, men skulle det sluta där?

Mer och mer insåg hon, att hon inte skulle komma ifrån detta som en hel människa, om ens en människa. Hennes anus gav nu vika och hennes avförning, blandades med blodet och rann ner för hennes ben, fast utan att nå marken, då sakarna snabbt var där, för att ta hand om det som lämnades hennes kropp. Hennes vagina, var inte längre en vagina, utan ett hål av köttslamsor och ben, hennes bekenben var blottat från båda hålen, då hennes anus också hade blivit reduserat till något som liknade en köttkrater. Hon kunde knappt andas mer, då tinget hade börjat sin trånga färd ner i hennes hals, fast tagit fel på det olika vägarna och var nu på väg ner i hennes vänstra lunga.
Hennes skinkor började bitas sönder, av oändlig små tänder, som en blandning mellan en fisk och en bläckfisk, bet och slet de sönder mer och mer av henne. Hon kände att slutet började närma sig, då hennes inre organ också började bli penetrerade av dessa små monster. Hennes mun var nu utan hinder, så hon krystade fram en formel, den förbjuda formeln, som hennes farfar berättat om i sagor från förr, i en lugn och stillsam tid. Orden yttrades och elden började sakta rinna ur alla hennes porer.
Om hon skulle dö, då skulle dessa ting också dö. Hennes blod förvandlades till en trögflytande massa av eld och fosfor, medan hennes hår exploderade i ett pyroklastiskt moln , som omslöt henne och alla dessa ting inom en radie av 30 meter. Tingen gav ifrån sig sina sista ljud i denna värld. Ett högt falsett ljud, som påminner om en busslass med nunnor som åker ut över ett stup.
När elden dött, fanns bara en fettfläck kvar av Rei. Fast hennes själ var nu fri. Hon svävade bland molnen av lugn och frid. Hon hade undkommit sina monster, som förintat hennes mänskliga skepnad, men det spelade inte längre någon roll. Hon var fri och ren.
Tills en av dem poppad upp framför henne och log med sitt öga….

Slut?

Skriven 4 maj 2013