Lelouch x Brock (BertCarlsCon Summer) av Jonathan Borg

Lelouch vi Britannia (Code Geass: Lelouch of the Rebellion) & Brock (Pokémon)

Som ett tomt skal reste sig Brock upp, tröttheten övermannade honom som en hink med tjära. Det här var den 7989:e syster Joy som dissat honom.

Depressionen klev på hans muskulösa kropp ännu en gång. Hur han kunde känna såhär visste han inte. Just den känslan som nu bestörtade honom hade han aldrig övermannats av tidigare. Att slänga sig i fosterställning och gråta skulle heller aldrig hjälpa honom. Vilket jävla öde han bar på egentligen? Grabben hade ju for fuck sake blivit övergiven av Ash lagom till Black & White pre-releasen!

"Nej men... Du har varit med så länge, så du kan dra..." hade Ash vräkt ur sig som den lilla bitch han blivit.
Brock var inne i sitt första skede av depression, då den omsluter sig och biter sig fast runt kroppen som en slingrande och okontrollerbar taggbuske. Det fanns typ inget att tro på längre, han hade ju för fan nått botten!

Förutom att det fanns en liten hake (en väldigt lustfylld sådan!).

– Lelouch, det var haken.

Denna underbart vackra skapelse gav Brock från det djupaste djupet av hans hjärta den största lyckan man kunde tänka sig. Brock log. Han slöt sina konstant slutande ögon och föll in i en ljuv dröm.

Ängen var vit, blommorna färgglada som regnbågen personifierad. Brock väcktes av ett dovt eko. Han var fortfarande kvar i drömmen och såg sig omkring på den vita ängen. Vem var det som ropade? Kunde det vara...?! Nej... varför skulle det...

Runtomkring på den vita ängen sprang det flera hundratals syster Joys med sina Chanseys, som var och en hade satt sina spår hos Brock. Men han tog ett modigt beslut. Han tog ett djupt andetag för att sedan ignorera dem. Det var skönt, som att ignorera varenda barr på granarna i en skog. Man mår inte dåligt av det och känner heller inga skuldkänslor.

Efter det stora andetaget så kände sig Brock nöjd. En aning förvånad men med en bestämd åsikt. – Han var nu ett med sig själv, han fann sin sanna identitet. Alldeles tyst, men bestämt. Tyst....... men bestämt....
Det där ekot igen! Nu vart Brock ändå en aning överraskad, han var tvungen att hitta ekot! Han började gå mot ekot, blev det lite högre? Whatever! Han fortsatte. Lite lätt joggande och ekot tycktes bli ännu högre! Varför såg han inget då?!? Nu blev Brock riktigt frustrerad. Själva sökandet blev mer och mer som ett begär och det gick honom på nerverna. I sin snabbaste spurt kunde han fortfarande inte tyda den mystiska röst som talade till honom. Över stocken, stenen, mellan träden och buskarna, genom ett vattendrag, en hal sten, ramlar och BAM!! Brock slocknade...

I medvetslösheten som rådde kunde inte Brock urskilja nånting han var bekant med. Doften han kände fyllde honom som en liten gnutta värme i ett vinterpalats, och den lilla värmen betydde allt. Som att bli omsluten i ett varmt och mysigt täcke i den mjukaste av sängar. Brock stönade till och blev tveksam. Det var så skönt men samtidigt väldigt mystiskt och lite skrämmande.

Brock spärrade upp sina ögon med en skräckslagen min som tonades ut till en sagolikt lycklig en.

Ver det den han trodde att det var? En tår strimmade ner för hans kind, han hade ALDRIG varit lyckligare än när han fick skåda det underbara som befann sig framför hans ögon - Lelouch vi Britannia. Den vackraste på hela jorden. De bytte inga ord med varandra, enbart blickar.

Vad som senare skedde var den lyckligaste stunden i Brocks liv, när Lelouch sakta böjde sig ner över Brock. Han grät, ljudlöst men säkert när Lelouches läppar mötte Brocks. Den ljuvaste kyssen, det härligaste ögonblicket.

Brock var hel.

Skriven 23 juli 2011